...på tal om jiddisch och Amerika

Finns det nåt mer amerikanskt än westernfilmer? Eftersom jag i mitt inlägg om Yiddish Radio Project (se nedan) påvisade möjligheten att se jiddischkulturen i Amerika som en kultur som knyter samman båda kultursfärerna måste jag nu komplicera bilden lite genom ett youtube-klipp:



Hur roande det än kan vara att se en westernfilm på jiddisch kan jag ändå inte bortse från att detta framstår mer som amerikansk kultur 'översatt' till jiddisch...

Tyvärr kunde jag inte hitta information om filmen direkt men återkommer till den när jag gör det.



Postat av: Linda Gordon

Yiddish Radio Project

TV har ju inte alltid funnits och innan det fanns en tv-apparat i varje hem lyssnade många på radio istället. I de radiokulturer som utvecklades fanns även, i alla fall i USA, radio på jiddisch. Nu förtiden använder vi ofta Internet både för att se på TV och lyssna på radio.

På Internet kan vi även ta del av Yiddish Radio Project. Inom projektet ägnar man sig åt att restaurera gamla radioprogram från 1930-1950 talen som gjordes av och för de judar som immigrerat till Amerika från olika delar av Östeuropa. Givetvis har många av dessa program försvunnit men en del har man kunnat hitta och vissa har man nätt och jämt hunnit rädda från sopporna...

På projektets hemsida kan vi lyssna på ett antal program med olika innehåll: radioteater, radioreklam, poesi, musik, rådgivningsprogram etc. Mycket är översatt till engelska så att man kan läsa en engelsk översättning samtidigt som man lyssnar på exempelvis ett drama på jiddisch! På det viset kan man hänga med även om man inte kan jiddisch flytande.

Givetvis märker man av den amerikanska kontext som dessa radioprogram är gjorda i. Dels återkommer temat om Amerikas förträfflighet och dels finns inslag på engelska i jiddischen - både små och större sådana. Det är således inte något märkligt när en deltagare i ett program säger: "Far gornisht no reason at all!" eller när alla karaktärerna i ett radiodrama brister ut i "Happy birthday to you..."

Programmen kan sägas ha fötterna både i jiddischkulturen och i den amerikanska kulturen. Företrädarna för projektet menar att den jiddisch-amerikanska delen av upplevelsen av Amerika och amerikansk historia är endast bristfälligt ihågkommen - eller till och med bortglömd. Hur det än är med den saken så har vi alla, oavsett hur vi ställer oss till dessa båda kulturella kontexter, möjlighet att ta del av några bitar av denna del av historien tack vare Yiddish Radio Project! Pröva länken och ta del du också.



Postat av: Linda Gordon

Den första och sista dagen - David Markish

Den första och sista dagen skrevs av David Markish 1976 och den fanns i dubbel uppsättning hos vår jiddischlärare Salomon Schulman. Vi elever fick alltså den ena. Jag var snabbast den dagen och lade vantarna på den först :)

Markishs far, Peretz Markish, var en sovjetjudisk författare som skrev på jiddisch. Han var en av de judiska kulturpersonligheter i Sovjetunionen som avrättades12-13 augusti 1952 under "De mördade poeternas natt". Natten då jiddischkulturen dog i Sovjet? David Markish skrev sin första roman, Den första och sista dagen, på ryska...


I boken möter vi den judiska familjen Asjkenasij och främst pojken Simon. Handlinen utspelar sig i Sovjet under Stalintiden. Fadern är arresterad under rubriken 'politiskt brott' och resten av familjen deporteras. Beskedet lämnas av en statstjänsteman:

"Genom ett beslut av specialdomstolen av den 22 januari 1953 har ni dömts till tio års exil i den sovjetiska republiken Kasakstan, och all er egendom konfiskeras. Som en landsförrädares familjemedlemmar, tillade han myndigt."

Markishs bok är dock inte i första hand ett sakligt dokument över tid och rum utan fokus ligger på människan i den här tiden och i det här rummet. Jag vill beskriva boken som en 'comming of age story' där Simons vuxenblivande är den huvudsakliga tråden. Processen startar abrupt med deportationen och i exil möter Simon andra kulturer, fiendeskap och vänskap, sin egen och andras sexualitet, poesin som uttrycksmedel mm. Allt filtreras genom känslan av rotlöshet, främlingskap och längtan efter Israel:

"Simon böjde sorset ner huvudet. Han mindes något om att judarna hängde sina harpor i träden vid en främmande flod, och det gjorde honom ledsen. Han kanske inte borde skriva dikter i ett främmande land, vid en främmande flod? Vem hade berättat för honom om harporna som hände i träden? Var det hans far?"

Simon är i femtonårsåldern och vi följer honom under ett par år då han mognar. Han finner sig snabbt tillrätta i exilen, möter de nya företeelserna, agerar, reagerar och reflekterar. Han är inte ensam. Under denna period i Simons liv finns Venja - en gubbe med ett märkligt förflutet som gör det lättare för Simon att bli vuxen.

Jag känner igen Simon och det tror jag att alla gör. Att hoppa med huvudet före ut i livet har vi väl alla gjort. I alla fall ibland. Förhoppningsvis. Trots att Simons situation är så olik min egen är det vissa saker jag kan dela med honom och det fördupjupar min upplevelse av den tid och det rum som David Markish skildrar.



Postat av: Linda Gordon

Dagens ord!

CD  -  [Kompaktl]  -   קאָמפּאַקטל


Ikh hob gelernt a lid fun a kompaktl – Jag har lärt mig en visa från en CD

Räfven - subversiva (gatu)musikanter

Räfven  foto: Lotta Andersson

Under 17-18 juli var jag på Backafestivalen. Det visade sig vara en mycket trevlig festival som erbjuder folkmusik, världsmusik, dans, diverse kurser, berättelser och ekologisk mat! Jag rekomenderar den varmt och kommer säkerligen återvända själv.

En av grupperna som spelade på festivalen var Räfven. De blandar friskt tongångar från Östeuropa och erbjuder både fart och fläkt! En av deras inspirationskällor är klezmermusik och detta ger på sätt och vis en koppling till vår blogg. Man kan inte kalla Räfven ett jiddisch-band men att de både varmt och skämtsamt flirtar med jiddischkulturen är tämligen uppenbart. Exempelvis döpte de sin första turnébil till Rosa Rebben :)

Första skivan Live! (2006) beskrevs i musikmagasinet Lira som "ryskjudisk östprogg" och med hjälp av en gästartist tolkas här bland annat den traditionella bröllopssången Khosn-kale mazltov (Grattis brudpar). De två senare skivorna, Next time we take your instruments! (2008) och Välkommen till Räfvenbygden (2009), är av mer instrumental karaktär och recensenterna uttrycker så gott som samtliga att musiken bör upplevas live. Jag håller med. De utstrålar pur spelglädje och det är förstås svårt att föra över det till en skiva...

Den som möter Räfven - vare sig det är via deras hemsida, genom deras skivor, på festival eller när de är gatumusikanter - kommer upptäcka att det är fråga om människor som genom musiken och själva musikutövandet manifesterar sina ideologiska ställningstaganden. Med hemvist i Göteborg använde de till exempel sin musik för att göra motstånd mot lagen som förbjuder gatumusik i staden:

 
Ja, och så här kan det alltså låta om Räfven!

Summa summarum är det alltså inte språket som gör att jag relaterar Räfven till jiddischkultur utan kanske är det snarare deras sätt att använda musiken för att bryta strukturer och uttrycka en önskan om andra ordningar i tillvaron. Räfvens musik och musikanvändning kan beskrivas som subversiv - en term som jag många gånger även använder om jiddisch...



Postat av: Linda Gordon

Ordspråket

Umzist iz nor der toit, un doch kost er dos lebn.

Det enda som är gratis är döden, och då kostar det en livet.

RSS 2.0